Jag finner längre inga ord som kan hjälpa mig att förstå vad jag tänker och känner. Jag rör mig i staden jag kan, utan och innan, utan att veta varför eller hur jag ska ta mig från A till B. Samma balansgång mellan de olika liven jag lever men med en större tillfredsställelse än för ett år sedan. Jag har mina tre familjer. Mina tre trygga punkter.
Trots detta gror oron och ångesten. Skaver i mitt inre för att hitta en väg ut. Jag resonerar likt en idiot och agerar på mina känslor trots att förnuftet säger nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar